DAVID VIKGREN, ORDNING II. Og så, selvfølgelig, at de mer homogene dikta uungålig leses opp mot og med de tydelige nivåforskjellene i denne sekvensen fra avdelingen SKALLGÅNG (1-90):

21.
MÅ
DEN DAG

22.
UTPLÅNAS – kappmuskelen och axelns oro||-n    i Aracinovo där
de mänskliga rättigheternas universalitet/ giltighet
och grundläggande kritiken: stenen – demokratins vibrerande
utväxt|er – [dess blad brinner i    r i n g f o r m a t i o n

23.
PÅ VILKEN    JAG FÖDDES [bär många] ansikte [-n] : ODIO
GLI INDIFFERENTI […]   ristat i väggen i Insein   det   Crni Vrh
skarpa sönderfall/ "saknar grund och... fortskrider – spår
i snön efter djurkroppar    slaktrens    genom ryska myndigheter
drömmer om ett avslutat krig i tysthet/ utan   inblandning
från omvärlden/ - att skapa variabler temporära kopplingar" hjärnan
[hos en fullvuxen] vägar ca 3500 g. skärning handen   synapser
arbetar klåda s. –n/ pågår och pågår ett    slungat
rum – människan består

Her er det andre elementer, semantiske og typografiske, som gjør at jeg leser på tvers. Og som gjør at jeg blar tilbake, leser de foregående avdelingene som potensielt mer brutale, mer historisk forankra, men også mer teatrale og flerstemte enn forrige gang.

JESSICA SMITHS ESSAY "POESINS PLASTICITET" i OEI nr 18/19/20/21 begynner sånn:

Den japanske arkitekten Arakawa och hans partner, poeten Madeline Gins, visar runt ett par besökare i ett "hus" som består av 2 400 kvadratfort tyg som ligger på marken. När de stiger in i huset upptäcker besökarna att de för att överhuvudtaget kunna göra någonting - röra sig, sitta på möblerna, laga mat - måste lyfta husets tak tillräckligt högt över sig själva för att kunna inta rummet. En av dem noterar: "Rummen formar sig beroende på hur vi rör oss. Om jag böjer mig ned, förlorar jag nästan rummet." Detta ömsesidiga beroende mellan agenten och arkitekturen är kännetecknande för Arkawas och Gins arbeten, som ständigt utforskar vad det innebär att vara en kropp i rummet. Frågor om hur man intar ett rum, hur man påverkar och blir påverkad av arkitektur, hamnar i förgrunden. en byggnad är inte längre ett givet rum att ta i besittning, utan en plats för ömsesidig tillblivelse (reciprocal becoming).

Det som interesserer meg her er det helt konkrete, taktile rommet som bilde på lesinga. At det ikke er statisk, men dannes gjennom, ikke betrakterens, men deltakerens bevegelser. En ikke-lineær, fleksibel lesning på tvers av den gitte leseretningen. Jessica Smiths ærend er delvis å problematisere Lessings skille i Laokoon mellom maleriet og skulpturen som samtidige (i rommet) kunstarter og musikken som en suksessiv (i tida). Å vise at de plastiske kunstartene fordrer en bevegelse i rommet - tid. Og at det i noen tekster også jobbes med rommet, med objekter uten bestemt rekkefølge, en annen syntaks enn linjas.

Vad jag vill begreppsliggöra med termen "plasticitet" är alltså de estetiska egenskaper som framhäver det inbördes beroendet mellan rum och tid, samtidighet och succession. Kompleksa visuella diktverk som Susan Howes Singularities och Steve McCafferys Carnival utgör exempel på "plastisk" poesi eftersom de manipulerar både de rumsliga erfarenheten av sidan och det sätt på vilket man tidslig genomkorsar den. Dessa visuella dikter består av utspridda ordframgment som kräver att läsaren väljer vägar som inte nödvendigtvis löper från den övre vändterhalvan till den nedre högerhalvan av boksidan. Läsaren måste långsamt ljuda diktens fonetiska fragment, som ofta inte kan uttalas till ord. Läsningen av dikten kan endast ha en tidslig utsträckning genom att förbinda rumsliga märken och omvänt. Detta inbördes beroende mellan rum och tid kännetecknar naturligtvis all lesning, men det utmärkande för de nämda verken av Howe och McCaffery ät att de framhäver dette vilkor. Läsningen och dikten är inbegripna i en ömsesidig tillblivelse, där dikten å ena sidan blir en karta över läsarens resor och läsaren å andra sidan tvingas att följa vissa vägar till följd av diktens struktur. Vi ställs inför boksidor som mer liknar byggarbetsplatser än neutrala dukar; texter som manipulerar och förleder läsaren och aldrig låter sig reduceras till en musikalisk linearitet. Detta sätt att producera poesi utifrån språkets materialitet och att läsa den inifrån dess egna syntaktiska struktur fordrar en teori om plasticitet som kan beskriva och förklara betydelsen av poetiska grepp som extrem fragmentering och ikke-linjär text.

Howe og McCafferys tekster betoner, som Smith skriver, i usedvanlig grad rommet. De nærmer seg ytterpunktene i en tenkt akse fra den spatielle til den lineære teksten (tenkt fordi disse ytterpunktene vel ikke finnes, ytterpunktene og ikke ytterpunktet fordi disse tekstene er så ulike at de motsier enhver polariserende modell). David Vikgrens dikt jeg siterte lørdag befinner seg nærmere det lineære, oppsettet og den (relative) tematiske enheten innbyr til det. Men samtidig er andre nivåer vel så virksomme, oppmerksomhetskrevende, som i disse to linjene:

Parflikiga växer vi nu

mellan oss vidareförstjälkas.

De tette orda ”Parflikiga” og ”vidareförstjälkas”, v’ene, rytmen osv. Var vel det jeg mente med ”å lese mothårs”, at man som leser opplever at elementer i de enkelte dikta tiltrekkes/frastøtes av hverandre på tvers av normalsyntaksen. At ruta man går opp ikke går opp.

Jessica Smith deltar på seminaret Post-poesi på Biskops-Arnö 12-15 mai. David Vikgren leser under markeringen av Världspoesidagen i Stockholm mandag 21. april.

MATHEA fyller syv år i dag. Gratulerer. 

DAVID VIKGREN, ORDNING i posten i går, etter at Malte P. og Jörgen G. har skrevet pent om boka. Og, etter å ha lest prologen og de to første avdelingene: ja, liker dette. Mest, tror jeg, på grunn av tettheten. Som å lese mothårs. Friksjonen mellom det som står der, bokstavene på papiret, og det jeg klarer å ta inn bremser lesinga, gjør at den nesten stopper opp steder som dette:

Hungern vid dess fallande nivå.

Han vänder genom såret såret åter.

Parflikiga växer vi nu

mellan oss vidareförstjälkas.

Det migräna arbetas uppåt

i den överrensstämmande terrängen.

Brödet och bindeln bärs fram

genom den del av hungern

vars kännetecken är mättnad.

Et paradoks siden teksten i så stor grad handler om bevegelse og er i bevegelse: "Hungern" - "mättnad", "fallande" - "uppåt", hvordan bokstavene i "såret" stokkes om og blir til "åter" (eller er det omvendt). Blant annet. At bevegeligheten i teksten stritter i mot leseretningen?

INGEN INNLEDNING, bare dette: at den er der, at jeg kanskje skriver.